År 1870 byggde Svenska Staten några fjällstugor längs den då använda ödemarksleden mot Norge. Dessa placerades ut med ca 2 mils avstånd och en av dem var Vuoggatjålme. Meningen var att vägfarande skulle kunna få härbärge för sig själv och sina djur (hästar) och att risken för att omkomma under den strapatsrika fjällfärden skulle minska. Att trafiken tidvis (under vårvintern) var ganska omfattande kan man förstå då stallet i Vuoggatjålme hade plats för 17 hästar. Att intresset för hästfororna från inlandet (t ex Arjeplog) var så stort vid den här tiden kom sig av de bättre möjligheterna till grundproviantering (mjöl, socker etc) i Norge än motsvarande kuststäder på svenska sidan. Bottenviken var ju oftast frusen vintertid medan Norges mildare klimat med hjälp av Golfströmmen innebar öppet vatten långt in i fjordarna, däribland till Rognan.

Vuoggatjålme och de andra fjällstugorna hade gästgiveriskyldigheter gentemot vägfarande mot en av Länsstyrelsen fastställd prislista. Därutöver hade varje fjällstuga skyldighet till en enklare typ av vinterväghållning, buskmarkering av isarna samt bultning av vägarna med häst.

Dessa fjällstugor som senare omvandlades till Norrländska fjällägenheter hade kvar sina skyldigheter ända fram till dess att Silvervägen var byggd och farbar 1974.

Vuoggatjålme var väglöst och utan elkraft fram till i slutet på 60-talet. På den tiden slutade vägen i Sädvaluspen, dit det var 3 mil. Transporter fick lösas medhjälp av snövessla vintertid och per båt sommartid. Snöskotern började användas till en del de sista åren.

Silvervägen har faktiskt varit planerad i mer än hundra år men av olika skäl realiserades inte planerna förrän på 60-talet. Invigningen skedde 1975 vid gränsen av Sveriges och Norges konungar, samma år byggdes sidovägen in till Vuoggatjålme.